Arga, unga, lågutbildade män
Sådan är han. Sverigedemokraten. För det är alltid en han. Volvokeps, lössnus, slitna jeans och sydstatsflaggan hängandes bak på en Volvo 144 någonstans i de värmländska skogarna. I varje fall om vi får tro den bild majoriteten av svenska kulturskribenter och övriga samtidsanalytiker vill ge oss.
På ett sätt vill jag säga att bilden är sann. Visst finns det flera invandrare inom den "sverigevänliga" rörelsen och visst finns det många högutbildade individer i faggorna runt partiet, men den största massan av människor i nämnda grupp tillhör den allt mer besvärliga arbetarklassen.
Ur ett södermalmsperspektiv ska arbetarklassen veta sin plats. Frågor rörande politik och samhälle ska i första hand diskuteras av de som förstår lite bättre. I de fall arbetaren lik förbannat vill dryfta en politisk mening under kafferasten på jobbet kan vi vara förvissade om att en lite mer utbildad fackgubbe finns närvarande för säkerhets skull.
Annars kan det gå fel.
Vad är klass?
Du har säkert hört begreppet klass tidigare. Sannolikheten är stor att begrepp som borgare, klasskamp och solidaritet följt med i bara farten. Jag skulle vilja säga att det är ett eko från förr, från tidigare politiska brännpunkter där gamla argument lever kvar än idag. Ty samtidigt som skillnaderna i samhället växer tenderar vänstern i någon mening stå kvar och stampa på samma ställe. Märkligt kan tyckas.
Förr i tiden handlade klass framför allt om pengar. Det är fortfarande aktuellt förstås men det är inte där debatten är som hetast. Ett bättre sätt att beskriva samtiden torde vara vilka som är "inne" och vilka som är "ute". Flera debattörer har börjat skymta denna nya spelplan varpå begrepp som "utanförskap" används i ett försök att bättre beskriva verkligheten.
Alltså den verklighet vi hittar utanför Stockholms tullar.
Ty skikten är glasklara. I botten hittar vi invandraren och de utan utbildning eller arbete. De har ingen tydlig funktion i samhället mer än att fylla ut statistik i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ibland får de uppmärksamhet, speciellt när kommunens budget i sociala frågor ska stötas och blötas - men även när tristessen rinner över och bilar börjar brinna i t ex Husby. Då jävlar får de uppmärksamhet, till och med jag är där ute och filmar då. Men annars är det tyst.
Det är lite obekvämt att prata om det där. Ni vet, de där "invandrarna". Lite nervöst ser vi någon politiker i teverutan försöka förklara tingens ordning samt bedyra dyrt och heligt att de minsann står upp för mångfald, innan de tar taxin från tevehuset till sina fina medel- och överklassområden.
Klassfrågor har ironiskt nog kommit att bli ett allt större skoskav för vänstern. Dess mer vi belyser den växande underklassen, vilken främst utgörs av invandrare, så bekräftas en världsbild som vår vänster helst inte vill kännas vid. Visst talar vänstern om satsningar i miljonprogrammen, men förhållandet ökad invandring kontra växande underklass har hittills varit allt för besvärlig att ta i.
Men Ahmed då?
Låt oss vara lite djärva och se samhället från en ung invandrarkilles perspektiv. Tonårsgrabbar är fulla av testosteron och har ett nästan maniskt inre tvång i att testa gränser. Fighten, som i alla tider utspelats mot vuxenvärlden, fungerar som en resa mot att hitta sin egen identitet. Vem är jag?
Här finns ett problem. Få vuxna vågar fajtas emot. Om jag tidigare berättat om vad jag varit utsatt för, så kan jag nu redogöra för vad jag utsatt andra för. Redan när var jag fjorton tröttnade jag på trimmade mopeder och köpte sonika en Volvo 245:a som vi körde skiten ur. Det var roligt ett tag sen skaffade jag en än värre Volvo med dubbla weberförgasare, då var jag femton bast. Sådär höll vi på, grannarna var vansinniga och polisen försökte ha uppläxande samtal med oss. Det ena ledde till det andra och ett tag ansågs vårt gäng vara "värstingarna".
Varför gick det inte åt helvete för mig då? Mjo, det fanns en vuxenvärld som med både morot och piska satte gränser. Jag visste att så länge jag körde med bilen i grustag och andra områden där ingen annan trafik fanns, då såg polisen "mellan fingrarna". (Det är lika mycket olovlig körning där som på E4:an). Samtidigt visste vi även att om vi brände däck inne i samhället, var det inte indraget lämplighetsintyg i första hand som väntade - snarare smaka batong. Det fanns inga dialogpoliser - det fanns gränser.
På samma sätt är det för vår invandrarkille som, om han själv får säga det, äger hela världen. Men här är också problemet, vår invandrarkille äger verkligen hela världen. Den världen han känner.
Så var det inte när jag var tonåring.
Många av våra värstingar i förorterna har ingen vuxenvärld runtomkring som med resolut hand sätter gränser. Tvärtom möts de av ett ängsligt samhälle som hellre pratar om rasism och strukturellt förtryck. Inget ansvar, inga krav eller förväntningar åläggs vår invandrarkille. Han lär sig, av omgivningen, att han verkligen äger hela världen. Ur det perspektivet kan man någonstans förstå grabbarna som skjuter på varandra i Tensta och Hässelby, när inte samhället ger något motstånd får de istället stångas med varandra.
Som man säger på engelska, "been there - done that".
Hur hamnade vi här?
Någonstans kom en luddig politisk idé om mer "tolerans". De där politikerna som nervöst tävlar i antirasism framför teverutan känner ett trängande behov i att bevisa att de inte alls har något problem med "invandrare". Jag förstår dem, hade jag också bott i ett "vitt, homogent, medel- eller överklassområde" hade mitt samvete också plågat mig. Tänk att du å ena sidan bedriver en politik där vi ska lyfta hela Sverige med invandring - samtidigt som du själv bor så långt bort från dessa områden som möjligt. Vilken tur att man kan göra satsningar på diverse integrationsprogram, skit samma om de funkar - man har som politiker i varje fall bevisat att man visst det bryr sig.
Men vad är då tolerans? Jag skulle vilja säga såhär, för att tolerans ska finnas måste vi ha en norm att utgå ifrån. Tänk att du ska tillverka en skruv som ska vara exakt 10 millimeter bred, alltså i diameter. Blir den för smal, kommer den att glappa när vi skruvar den i en mutter - samt, om den blir för bred kommer den aldrig få plats. Dock, det går sällan att tillverka något som är in på atomer exakt 10 millimeter brett, vi måste ha ett område som är acceptabelt att avvika ifrån. Detta område kallas för "tolerans".
Dess mindre tolerans, dess mer exakt har vi lyckats tillverka vår skruv. Med mer tolerans kommer allt fler skruvar att avvika från vår norm om 10 millimeter.
Analogin är enkel. Dess mer människor som tillåts avvika från normer i samhället - dess mer tolerans har vi. Du kanske förstår någonstans att detta nödvändigtvis inte alls är något positivt för vår invandrargrabb som mer än något annat behöver gränser att stångas emot, precis som när vår skruv svarvas till perfektion.
Hur ska vi lösa detta politiskt?
Det jag beskriver ovan är i sak inget nytt. Många debattörer har på olika sätt tassat runt det perspektiv jag förklarar. Men sedan tar det stopp, eller rättare sagt, vi har en obotlig förmåga att ur ett politiskt perspektiv landa i ytterligare åtgärder, program och "satsningar". De där hjulspåren där inte bara vänstern kört fast, utan snart alla partier utom SD, som jag ser det.
Svaret är att vi löser inga integrationsproblem politiskt. Staten är inte lösningen, har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Det är du och jag som är lösningen. Vi som kommit ett eller flera steg i en klassresa, eller ni som är infödda i medel- eller överklassen. Vi måste finnas till hands att "stångas" emot för vår invandrarkille i en förorten.
Vår skruv i svarven kan omöjligen slipas till perfektion om den aldrig möter ett skär.
Även en tusenmilavandring börjar med ett steg
Jag beskrev tidigare att klass i någon mening allt mer kommit att hamna om utanförskap. Tänk dig ett gäng påbörjade skruvar som aldrig hamnar i svarven. De kommer aldrig att fylla någon funktion. De finns i förvar men kommer aldrig vidare i förädlingskedjan. De är "utanför".
Hur får vi in våra skruvar i systemet då? Inte fan kommer den nervöse politikern i teverutan att flytta till Hässelby för att agera förebild, ej heller lär Åsa Linderborg bekanta sig med ungdomarna i Tensta - hur mycket hon än drömmer om ett klasslöst samhälle. Nej, de som rimligen klarar denna uppgift är våra volvoraggare, bruksarbetare, byggjobbare och alla andra "trasproletärer" i LO-kollektivet. Någon hade kanske sagt SDs kärnväljare, vad vet jag?
För att ta första steget i sin klassresa får man i de flesta fall börja med det steg ovanför en själv. För vår unge invandrargrabb i utanförskap kan det handla om något så enkelt som en praktikplats på ett lager någonstans. Men var finns de jobben? Det är nog så klurigt för medelklassens ungdomar att hitta arbete, än värre är det för vår grabb i förorten.
Om det vore enkelt att göra en klassresa i Sverige skulle utanförskapen garanterat varit mindre. Betydligt mindre. Men som jag tidigare poängterat lyser riktiga liberala ideér med sin frånvaro i vårt supertoleranta rike. Socialismens tankevärld har ett järngrepp om svenskens medvetande - om inte annat bevisar strippklubben i Kiruna exakt detta fenomen. Vår kära Kirunavänster hade hellre sett att Debatt-Dragan levde på bidrag än att försöka etablera en, förvisso laglig, verksamhet.
Det här är kanske min i grunden enda anledning till varför jag faktiskt tycker att invandringen bör minska. Inte på grund av invandrarna, utan på grund av att Sverige inte på långa vägar har något att erbjuda invandrare - förutom miljonprogram och utanförskap.
Vad bör vi göra nu?
Oavsett vem du än är som läser min blogg, ta en funderare över din egen vardag. Har du möjlighet att att anställa någon? Du kanske känner någon som behöver arbetskraft? Nähe, inte det? Om inte du själv kan erbjuda ett första steg på en klassresa - vem ska då göra det? Är det i sådana fall vettigt att rösta för en politik som ökar på en ännu större mängd människor i Sverige som inte har med sig ett helt företag i bagaget att smälla upp på svensk mark?
Svaret är mer komplext än vad vår samtidsdebatt ger sken av. Visst är det sant att vår konkurrenskraft måste öka för att fler ska komma i arbete, men det är knappast något som politiker magiskt kan skapa. Det är bara den fria marknaden som skapar riktiga arbeten. Företag startas av dig och mig - inte av politiker.
Således, mitt recept är att titta på våra grannländer. Minskad invandring bör följas av en liberal politik värd namnet. Där är jag rädd att jag har en fajt att ta med SD en vacker dag, vi får se.
Och du med volvokeps och sydstatsflaggan hängandes där bak på kärran, nästa gång du är ute på raggarrundor - bjud med någon av invandrarkillarna att hänga med er. De behöver något bättre än socialtanter och kommunens "integrationsprogram".
Handen på hjärtat. Om du själv flytt krig, eller i varje fall flyttat till ett främmande land - inte fan vill du väl hamna i klorna hos socialkontorets batikhäxor? Tro fan att man blir aggressiv och hatar samhället.
Jag hade också eldat bilar i det läget.
/C
Intressant resonemang med flera poänger, men jag tvivlar på att tillräckligt långtgående marknadsreformer kommer. SD är inte UKIP, även om de måhända minskar invandringen så är deras ekonomiska politik djupt socialistisk och kommer inte underlätta för grupper som i dagsläget står långt ifrån arbetsmarknaden att etablera sig. Den fackliga hegemonin opererar som en maffia och svensk arbetsmarknad är konstruerad så den försvårar för "outsiders" (inte bara invandrare, utan även ungdomar i allmänhet och andra utan arbetslivserfarenhet, långtidsarbetslösa osv.) via sina extrema statliga regleringar. Lägg till ett konstant inföde av människor som saknar nödvändigt humankapital och du får de enorma problem med utanförskap som råder idag.
SvaraRaderaDu har rätt i att civilsamhället har den kanske viktigaste rollen, men när det sociala kapitalet blivit så kraftigt eroderat av såväl välfärdsstaten som segregationen så är det svårt att se ljust på framtiden.
Det är inte på Södermalm som man säger att arbetarklassen ska veta sin plats. Det är från Östermalm.
SvaraRaderaDe ungdomar du talar om kan man klassa som "underklass" eller "tung arbetarklass". De finns mängder av sådana i Sverige som inte är invandrare. Pubertala män utan utbildning, riktning eller hopp (tror de). Men tror inte det har så mycket om etnicitet att göra.
Men du har flera poänger.