torsdag 22 juli 2010

Isterband och Champagne

Det har varit lite diskussioner kors och tvärs om att Philip Wendahl råkade samtala med Jimmie Åkesson under trevliga former på Burmeister (Visby). Jag råkade själv sitta bredvid i soffan, och jag kan lugna alla sensationslystna journalister om att Philips återgivning av samtalet i princip stämmer. Philip delar många sakfrågor med SD, även om han har en annan ideologisk utgångspunkt. Men eftersom Philip både är mörkhyad och homosexuell så vill inte rasist-stämpeln låta sig fastna lika enkelt på Philip som den kanske gör på andra... vad vet jag?

Lite samma sensationsvärde verkar det vara att jag gärna stöder min polare Erik Tell. Trots att jag och Erik utgår från helt olika ideologier (jag är så blå som man kan vara, Erik är så röd som man kan bli), så har vi en samsyn i många sakfrågor. Och visst, de som känner mig vet att jag gillar att göra saker lite på jävelskap, och att lyfta fram en kompis från Kp går delvis under det syftet. Men det finns också ett mått av allvar. Jag och Erik har samsyn i många frågor, framför allt delar vi ett intresse kring husmanskost, och då blir det lite extra spännande att kunna göra politik av det intresset. Synnerligen när Kristianstad går under parollen "Spirit of Food".

Men för att knyta ihop säcken ordentligt, så ska jag även bjuda in Philip på isterbandsprovning.

Då har vi en kommunist, en liberal och en nationalist som äter isterband ihop. Vad säger ni nu alla ni sensationshysteriker? Va, va, va?

tisdag 20 juli 2010

Sverige måste vara en illusion

Jag noterar en krönika i Borås Tidning där Lennart Hjelmstedt raljerar över svensk historieskrivning. Kontentan av hans illa genomtänkta resonemang blir att vi behöver en ny sorts historieskrivning av sådan karaktär så vi inte riskerar att ge nationalister vatten på sin kvarn.

Tänk vad hemskt om människor känner en stolthet över Sveriges historia, usch och fy. Eller ännu värre, tänk om Svensson har vetskapen om att Sverige varit en stormakt en gång i tiden och att Sverige som nation är unik på många sätt. Måtte folk begripa att Sverige egentligen bara är en illusion skapad av trångsynta främlingsfientliga krafter!

Just därför menar Hjelmstedt att vi behöver en ny historieskrivning av sådan art att man inte med enkelhet kan känna en stolthet över att tillhöra Sverige. Det låter visserligen logiskt med tanke på att tidsandan vi idag lever i handlar om att skämmas över sitt ursprung - förutsatt att man är svensk. Eller som Hjelmstedt så klämkäckt konstaterar, hela sverige är egentligen ett historiskt hopkok av invandrare, så något egentligt svenskt finns inte.

Jag undrar om man resonerar likadant i USA, att de förenta staterna egentligen inte finns eftersom det är ett hopkok av invandring? Det är ännu mer pinsamt att Hjelmstedt verkar vara något kritisk till genusvetare som vill sätta sin prägel på historieskrivningen samtidigt som han mellan raderna likväl kunnat påstå att Sverige bara är en "social konstruktion".

Apropå invandring till USA och den svenska historien så känns det passande att citera Vilhelm Moberg.

Utdrag ur "Svensk Strävan"


"Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner fler än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Någon gudomling rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här."

måndag 12 juli 2010

Expo om etnicitet

Expo uppmärksammar mig i en liten artikel där jag ställde en fråga till Daniel Poohl. Min fråga i korthet gick ut på att Daniel vid ett flertal tillfällen vill göra gällande att SD strävar efter ett etniskt homogent samhälle, vilket också står i Sverigedemokraternas principprogram.

Min fråga till Daniel var helt enkelt ställd på sådant vis att jag ville höra honom utveckla vad han menar med etnicitet. Många uppfattar begreppet som ett finare ord för "ras" medan andra även väger in begrepp som traditioner, kultur och även nationellt ursprung. Betydelsen kan även vara antingen eller så att säga.

Det jag fiskade efter i min frågeställning var alltså att tydliggöra att inte någonstans inom SD resonerar man i termer om "ras" eller genetik när man nämner etnicitet, utan tvärtom det jag läst i SDs principprogram trycker på just kultur.

För rättvisans skull ska jag givetvis nämna att nästan allt är subjektivt när man uppfattar vad någon säger, men för min del uppfattade jag Daniel som att han möjligen åsyftade etnicitet som synonym för "ras", därav min frågeställning.

Nu är det ingen hemlighet att grabbarna på Expo gärna vill dumförklara en. Då tycker jag det blir lite pinsamt att samtidigt göra sig själv dum och inte förstå min fråga. Således ber jag Expo gå in på exempelvis wikipedia och läsa om etnicitet där man kan se att det finns flera definitioner och synsätt på begreppet.

Varför är denna fråga viktig för mig då? Tja, om en del människor envetet vill göra gällande att man är "rasist" eller hyser "rasistiska" åsikter så tycker jag det är klädsamt att reda ut begreppen.
Frågan blir synnerligen central eftersom Expo ihärdigt vill mena att vi under ytan är fullfjädrade rasister. Med det i åtanke under en föreläsning samtidigt som Daniel Poohl poängterar att vi eftersträvar ett etniskt homogent samhälle, då är det inte bara jag som vill höra Daniels utveckling av resonemanget.

Mina resonemang kring etnicitet tar en sk "konstruktivistisk" hållning (läs på wiki vad som menas). Min uppfattning är att en liknande hållning finns även inom partiet i stort, dvs man förespråkar en sk "öppen svenskhet". Detta betyder på ren svenska att vill man assimilera sig in i det svenska samhället så ska man både själv och av omgivningen kunna anses som svensk.

Det är stor skillnad mot att exempelvis se etnicitet ur ett "promordialistiskt" perspektiv, där tankebanorna snarare går i termer av "ras" och genetiskt ursprung. Om detta vore hållningen inom partiet så hade varken jag eller många av mina partikamrater kunnat vara medlemmar i partiet.

Därav valde jag i min frågeställning till Daniel att definiera etnicitet som en synonym till ras, och sedan peka på att det kan omöjligen gälla för Sverigedemokraterna. Svaret jag ville ha från Daniel Poohl är just en förklaring av ovanstående, det vill säga att ett etniskt homogent samhälle inte behöver betyda att alla nationens invånare är blonda och blåögda.

Men å andra sidan, att erkänna ovanstående strider mot Expos egen agenda att han ensamrätt på mina och andras "egentliga" åsikter.

söndag 11 juli 2010

Almedalsveckan och valrörelsen

De flesta vet säkert om att jag var närvarande under almedalsveckan. I vanlig ordning hamnade jag i de mest udda situationerna, bland annat missade jag helt biskopens omtalade insats mot vårt torgmöte trots att jag stod precis framför händelsen.

Jag lyckades även intervjua migrationsminister Tobias Billström. Givetvis var allt oförberett, det blev bara så på något vänster. Skulle egentligen gå fram och ställa några frågor till honom när grabbarna från SD television sträcker fram en mikrofon till mig och vips står jag med micken i hand och intervjuar Tobias (iklädd linne och shorts). Men men, någon ska vara först med ett sådant tilltag.

Visby är för övrigt en mycket mysig stad, och innanför muren kan man i princip hitta nya roliga och trevliga smågator och gränder varje dag. Får faktiskt medge att Visby som stad imponerade mer på mig än själva innehållet i Almedalsveckan. Trots valår så är känns det mesta ganska förutsägbart, synnerligen den bild som återges i medierna.

Vi har en minister som avgår på grund av diverse skumma affärer - check! Gudrun Schyman drar till med något högst uppseendeväckande och troligtvis olaglig handling för att få media - check! Medier rapporterar om något i det närmaste påhittad "skandal" runt Sverigedemokaterna - check! I övrigt de vanliga storslagna orden från Mona Sahlin utan några direkt konkreta förslag, några miljarder hit och några satstningar dit. Anders Borg kontrar med att bemanna bastionerna och någonstans däremellan så zappar medelsvensson över från almedalen till någon av fotbollsfinalerna i VM. Trots ett hjärntvättande vuvuzelaljud så tror jag de flesta finner fotbollen mer intressant än politiken. Jag menar, vad är egentligen nytt?

Moderaterna tävlar om att vara Socialdemokrater medan Mona Sahlin vill sänka skatter för småföretag. Det blir helt enkelt en stor gröt i mitten där de stora partierna mer eller mindre har tappat sin ideologi och kärnfrågor. Resultatet blir stort tapp för både Kristdemokraterna och Centern, men jag tror även Folkpartiet och Vänsterpartiet riskerar att få ett hårt uppvaknande på valdagen. Det är enbart Miljöpartiet som tycks stärkas bland de mindre partierna i riksdagen.

Och hur går det för Sverigedemokraterna då? Vi säger så här, för ett år sedan var det en stor nyhet om en opinionsmätning visade att vi skulle komma in i riksdagen. Idag är det en stor nyhet om vi skulle missa riksdagen.

En intressant fråga är om det hade kunnat gå att stoppa SD på väg in i Riksdagen? Jag menar att det i dagsläget är omöjligt, men det hade kunnat ske om exempelvis Moderaterna hade haft den viljan efter valet 2006. Jag minns året efter valet när jag var med i Kristianstad MUF och just Sverigedemokraterna kom på tal. Det förutspåddes redan då att SD kommer bli ett parti att jobba mot. Jag ställde således frågan om det inte fanns någon tanke på att köra över SD, dvs ta några av de frågorna som Sverigedemokraterna driver. Min tanke var att Moderaterna hade kunnat ta en liknande hållning likt Fremskrittspartiet i Norge. Vi har idag liberaler som i allra högsta grad är kritiska till det mångkulturella experimentet - ta bara Philip Wendahl som exempel.

Vad tror ni jag fick till svar inom MUF? Jo, det har bestämts sedan tidigare att man som moderat skall vara för mångkultur. Punkt slut. Moderaterna är inte dumma, tvärtom, de om några har visat sig vara mycket sluga i det politiska spelet. Men vad har då Moderaterna att vinna på att släppa viktiga frågor helt och hållet till ett parti utanför riksdagen?

Min teori är följande. Om Moderaterna i själ och hjärta inte vill se SD i riksdagen, då hade utspelen om en restriktiv invandringspolitik stått som spön i backen under almedalsveckan - inget snack om saken. Jag tror snarare att Moderaterna dels inte vill ta i frågan för att riskera få en "felaktig stämpel" på sig, utan man väljer hellre låta SD vara det svarta fåret. Med andra ord, man vill inte skita ner sina händer med "kontroversiella" men ack så nödvändiga politiska reformer (läs: minskad invandring).

Den andra trenden tror jag också beror på att man VILL att SD ska ta över rollen som konservativt parti. Trenden har varit negativ sedan länge både kring Centern och Kristdemokraterna. Om SD med tiden så att säga äter upp dessa partier så får vi även en annan effekt på längre sikt. Ett hungrigt SD äter inte bara alliansväljare utan även en stor andel gråsossar varför det i framtiden hade gett en övervikt högerut mellan blockgränserna. Säg att vi har tre partier på vardera sidan blockgränserna i framtiden, med M, FP och SD på den högra sidan. Där hade "alliansen" med stor sannolikhet varit betydligt starkare än S, V och MP.

Tror ni jag ligger helt fel i mina spekulationer? Kanske det, jag kan i varje fall lova att inget parti, ens inte Sverigedemokraterna från officiellt håll hade velat kommentera ett sådan resonemang. Men jag håller det än dock inte för osäkert att jag inom 4 till 8 år ändå får rätt.

Den som lever får se!
MediaCreeper