Polisen gör inget fel

Min tvivelaktiga bakgrund

Vi backar tiden ca 15-20 år. Jag gick i grundskola i en liten ort där alla kände alla. Jag var den som stack ut, mörkt hår, bruna ögon och så heter jag något så dumt som "Chang". Nej, jag var inte poppis. Alls.

En klasskompis farsa berättade för mig för några år sedan att redan första dagen på "lekis" (förskolan) så gick snacket bland andra ungars föräldrar. De varnade varandra för tattarungen, dvs mig. Det var alltså innan jag ens började grundskolan.

För att göra storyn ännu bättre kan jag upplysa att min mamma är född i Polen och är judinna. Det var kanske inte de bästa föräldrarna jag hade valt, speciellt inte om jag ville passa in i den här orten med ungefär 600 invånare.

Nu var förstås inte alla hemska och elaka, men tillräckligt många för att jag inte bara ska kunna vifta bort det som såkallad "mobbning" (läs misshandel, kränkningar, utfrysning osv). Vi kan ta ett exempel.

Sportlovet i femman

Det var femte klass, februari och sportlov. Kommunen hade anordnat en pingisturnering i grannbyn 7 kilometer bort som jag givetvis inte kunde motstå. Föräldrarna hade inte tid att skjutsa mig så det fick bli cykeln trots snö och halka, men skam den som ger sig.

I turneringen deltog fyra personer och jag kom trea. Som du säkert kan gissa varade inte turneringen speciellt länge innan det var dags för prisutdelning.

Första pris, applåder från byns närvarande föräldrar och en stolt unge hämtade en liten snitsig träbit med ett guldigt metallemblem på. Sedan kom andrapriset, applåder igen från föräldrarna. Sedan blev det tyst. Jag menar verkligen knäpp tyst. Tattarungen hade tagit något som han inte hade rätt till, mitt framför ögonen på de vuxna. Det var iallafall så jag uppfattade det.

Fjärdepriset var ett diplom på ett papper och när det delades ut kunde de närvarande pusta ut igen och än en gång kom applåder.

Mådde jag dåligt när jag cyklade hem igen? Inte alls, jag var överlycklig. Ni förstår, jag hade som tioåring lyckats sätta de jävlarna på plats. Aldrig någonsin hade jag förväntat mig att de skulle gilla mitt deltagande, jag var inte där för att vara omtyckt. Min bekräftelse fick jag när de blev tysta alternativt vansinniga. Då visste jag att jag hade vunnit något mycket större än ett tredjepris i en pingisturnering med fyra deltagare.

Att vara slagträ

Värst i klassen var tjejerna. De missade aldrig ett tillfälle att tala om vad som var fel med mig. Det kunde vara frisyren, skorna, kläderna men även annat som var unikt med mig, inte minst mina föräldrar. Standardrepliken var att jag skulle flytta hem till Polen igen, trots att jag aldrig bott där.

Jag var även ett bra slagträ när vi spelade brännboll. Inte fysiskt, men däremot fungerade jag ypperligt som ett verktyg för att psyka "motståndarlaget". Det fungerade nämligen som så att läraren valde ut två elever, sen fick de turas om att välja vilka de ville ha i sitt lag. Det värsta som kunde hända var att få mig i mitt lag så när jag väl stod sist var det aldrig något aktivt val från någon, utan med stora suckar från "lagkamraterna" gick jag till "mitt" lag. Då passade såklart det andra laget på att fnissa.

Det här kunde lite finurligt anpassas, hade man koll på om det fanns jämna eller ojämnt antal elever för dagen, så kunde den skarpsinte räkna ut om man skulle börja välja eller låta den andre välja först, för att på så sätt parera att jag hamnade i motståndarlaget. Detta var första, men långt ifrån sista gången som jag skulle komma att användas som slagträ mot andra i ett spel som delvis går ut på att psyka.

Det antirasistiska grupparbetet i mellanstadiet

Så kom den där dagen då läraren fick i uppgift att vi skulle ägna en eftermiddag åt ett antirasistiskt projekt. Det är möjligt att det hette något om "anti-mobbning", men ämnet var tydligt. Alla var vi lika mycket värda oavsett bakgrund. Vi skulle göra ett grupparbete där vi diskuterade ämnet och sedan redovisa framför klassen vad vi kommit fram till, typ hur man bäst motverkar mobbning.

Till en början var jag min egen grupp, men det såg antagligen lite väl illa ut i lärarens ögon varpå han beordrade att jag skulle ingå i en befintlig grupp. Eleverna fick alltså välja själva vilka de skulle jobba med.

Jag kom att lära mig en sak den här dagen. Till en början hade jag naivt förväntat mig att klasskamraterna skulle inse hur de betedde sig mot mig, med tanke på vad denna eftermiddag handlade om. De gjorde kanske vissa, jag vet inte.

De andra killarna i klassen var inte speciellt engagerade med undantag från någon, men tjejerna var inte sena med att visa hur duktiga de var. När grupparbetena redovisades talade de vitt och brett om hur stolta de var över att ingen mobbning eller rasism förekom i vår klass och de var ännu mer präktiga när de redovisade vad de skulle göra om de upptäckte att någon behandlade en annan illa.

Samma "klasskamrater" som alltså i princip dagligen talade om att de inte ville ha mig i deras klass följt av den vanliga repliken - "Ska inte du flytta hem till Polen igen?". Efter en stunds funderande kom jag till insikt om hur ögontjäneri fungerar, den där dagen i mellanstadiet.

Vänsterkillen i parallellklassen på högstadiet

Låg och mellanstadiet var på en liten skola, när det var dags för högstadiet fick vi åka buss till en större skola i kommunens centralort. Vår klass slogs ihop med elever från en annan liten by i kommunen.

Nu var det mer av regelrätta slagsmål i skolan och för första gången kände man sig inte så ensam i att vara den "lite mindre omtyckta". Men det betydde också att det fanns mer problem i och med att de fanns fler elever som mig, alltså sådana som inte borde gå i den där skolan. Vi som inte passade in.

Skolan hade ett elevråd. I elevrådet fanns en populär kille. Han var vänster och var sällan sen med att visa sina goda och fina värderingar, gärna i form av en t-shirt med ett stort rött tryck av "Che Guevara" och diverse pins på väskan. Det var en kille som alla ville vara kompis med helt enkelt.

En gång blev jag tyvärr lite till besvär för honom och det var verkligen inte min mening. Jag kanske borde ringa honom och be om ursäkt för den där händelsen. Vi börjar i skolans cafeteria där alla högstadieelever spottar snus på golv, väggar och tak samt klottrar diverse skvaller på varenda ledig yta.

Nu råkade elevrådskillen befinna sig vid cafeterian samtidigt som jag gick förbi och här uppstod en situation. Några av de där grabbarna som rutinmässigt skulle ge mig stryk gick som vanligt fram och ställde sig i en ring runt mig. Döm av min förvåning när den gode vänster- och elevrådsgrabben avbröt dem. För en kort sekund trodde jag inte mina ögon. Men ganska snabbt var ordningen återställd med följande mening: -"Ni får gå en bit bort med honom, prylar ni honom i närheten av mig måste jag ingripa...". Igenkännande blickar utdelades varpå han vände sig om och jag blev utsläpad ur cafeterian.

Tattarfamiljen i grannbyn

Det var under högstadietiden som jag först kom i kontakt med andra "tattare". Innan dess var det bara något jag blev kallad, men aldrig riktigt förstod vad det var. Av en händelse träffade jag på en familj där ungarna var i min egen ålder. De var "resandes". De var även kriminella kom jag att upptäcka ganska snabbt. I brist på vänner hände det att man umgicks en del med dom, man var trots allt accepterad och ingick i en grupp.

Aktiviteterna vi företog oss var av varierande karaktär. Som tur var brukade jag fega och vara passiv när de andra skulle stjäla en bil eller snatta i en affär. Fick visserligen pikningar för att jag inte hjälpte till, men det var sällan värre än så.

Deras farsa, en grav alkoholist som för övrigt inte hade inställt sig för ett fängelsestraff, brukade gorma åt sönerna att de måste hjälpa till med familjens bestyr. Det kunde vara att åka till någon gamling och lura denne på pengar, att göra ett inbrott någonstans där de visste att det fanns dyra prylar etc. Den ene av sönerna var mer glad i att lura folk medan den andre mer gillade fysiska aktiviteter som bryta upp dörrar, fönster och tjuvkoppla bilar.

Ganska snabbt upptäckte jag att deras familj inte var isolerad. Det fanns fler mer eller mindre likadana familjer och de reste runt till varandra mer än gärna. Det var nästan rutin att personer i släkten som var "lysta" gömde sig hos än den ena familjen och än den andra. De stannade max några dagar på ett ställe.

Sista gången jag såg den ene grabben som är jämnårig med mig, var i ett inslag av Efterlyst på TV3.

Jobbet på skrotgården

Flera år senare, när jag gick på högskola och studerade maskinteknik letade jag sommarjobb. Jag fick jobb på en skrotgård vilket jag tyckte var kul. Maskiner och metaller, helt i mitt intresse. De som drev skroten var av "tattarsläkte", men det var något som var annorlunda. Här fanns ingen farsa som bad sönerna begå brott för att få ihop pengar till sprit och jack-vegas apparater, tvärtom en familj som jobbade 12 timmar om dagen med sin skrotgård. De tjänade gott om pengar och är än idag driftiga som få. När sommaren var slut fick jag fast anställning och jag blev kvar i ca 3 år innan jag startade eget.

På skrotgården fanns ett fikarum där folk alltid satt och diskuterade var dag. Det var nästan uteslutande människor med resandebakgrund, alltså såkallade "tattare". De kom med sina lastbilar eller bil med släp, de hade med sig allt från järnskrot till synnerligen dyra metaller och legeringar. Efter invägning och diskussioner om kilopris gick man alltid till fikarummet för att ta en kaffe och prata rykten under tiden som tjejen i receptionen skrev kvitto med följesedel.

Här kom jag att lära känna mer än ett hundratal olika människor med resandebakgrund. De dagar det inte fanns så mycket att göra på skrotgården kunde vi sitta en eftermiddag i fikarummet och lyssna på än den ena och än den andra halvt ihopljugna historien. Oftast var både skattmasar, kronofogdar, poliser och andra myndigheter vitala delar av berättelserna. En högst intressant kultur med extremt roliga inslag som jag aldrig kommer glömma, men även en baksida av människor som inte på långa vägar är en del av samhället.

De som oftast kom till skroten var inga människor som jag skulle kalla "kriminella". Någon gång ibland dök det upp en individ med en meritlista som normalt återfinnes hos internerna i kumlabunkern. Men det fanns en röd tråd. Skvallret som gick handlade nästan uteslutande om vem som skulle upp i rätten och för vad. Ibland gick även skvallret om vilka som nyligen muckat. Alla kände till alla i de här släkterna kort och gott.

Begrepp jag lärde mig

Det finns mycket positiva saker att berätta om, men eftersom denna mini-roman har fokus på de mindre smickrande sidorna av den romska kulturen (svenska romer/resande ska dock betonas) kommer jag att beskriva några begrepp som är hyffsat centrala.

- Pramma -

Ordet pramma syftar på en sak man gör. I grunden handlar det om att komma överrens om att betala senare för en vara eller tjänst för att sedan såklart inte betala. Det är noga utstuderat, oftast görs det med en f-skattesedel. Att den som prammar drar på sig närmast sexsiffriga skulder bekommer denne inte, det finns inte på kartan att man ska ha ett "vanligt" jobb och tvingas betala tillbaka. Det är en livsstil helt enkelt.

- Tjora / Kli -

Dessa ord på Romani Chib betyder stjäla eller att ta något. Det finns fler ord för begreppet, lite som eskimåernas alla ord för snö. Det är sällan en berättelse vid fikabordet saknar detta begrepp.

- Dabba -

Dabba är att slå någon. Inte fullt så vanligt, men det förekommer emellanåt. Speciellt när större släktträffar ska återberättas, det brukar sluta med ambulanser och förstörd inredning i den lokal man för tillfället har valt. Personligen lärde jag mig att vara ytterst försiktig med att vara med i större sammanhang om jag inte var säker på vilka familjer som skulle dyka upp. Jag kan intyga att det inte är en skröna om att "resandes" är "snabba på kniven". Just ja, kniv heter för övrigt "tjuring" på Romani.

- Randa -

Vad jag vet ska detta ord faktiskt ha använts av journalister i betydelsen att "skriva" något, dvs man "randar" en artikel. I resandesammanhang betyder det att man skriver under ett kvitto. Det kan vara en luftfaktura eller att man säljer skrot åt någon annan då man i princip agerar målvakt. Nästan varje större familj eller släkt har någon individ som är den som "randar". Det finns förstås många som sköter sin bokföring exemplariskt, men detta begrepp är ändå tillräckligt vanligt förekommande för att jag ska ta upp det.

Nu kanske ovan begrepp får dig att tänka lite extra illa om alla resandes, varför jag vill poängtera att majoriteten av alla hundratals "horta romano" (äkta rom / resande) jag mött faktiskt lever ganska oskyldiga liv. Än fler individer har lämnat den här kulturen bakom sig och lever som vilken Svensson som helst, på både gott och ont. Dock finns det vissa familjer, eller rättare sagt släkter, som är något så kopiöst kriminella att verkligheten överträffar dikten varje dag i veckan. Året om.

Dubbelmoralen och Sverigedemokraterna

Jag minns inte exakt varför jag närmade mig SD, jag som är både jude och rom (vilken jävla mix va?), men minnesbilden säger mig att det var efter att ha läst på forumet flashback om invandringsdebatten. Alla de där beteendena jag beskådat i skolan hittade jag hos antirasisterna, vänsterpolitiker och med tiden i princip alla politiker, debattörer och tyckare.

För att summera. I Sverige plockar man poäng genom att låta som alla andra men helst mer än andra. Dyker en diskussion upp om en minoritet som farit illa börjar alla "som vill vara något" att kollektivt "skaka av upprördhet", "kräkas i munnen" och minsann tala om hur mycket de tar avstånd och fördömer. Denna mekanism är till för att markera grupptillhörighet och bevisa hur god och rätt man är.

Skulle en kändis eller politiker råka uttrycka sig olämpligt skriker man om att denne ska avgå och alla de som vill synas och klättra uppåt i samhället närmast tävlar om att hugga personen i ryggen. Ni vet, det där beteendet jag lärde mig i skolan - där jag hade huvudrollen.

Jag tror att mycket av ovanstående spelade en större roll än ideologi när jag valde att bli medlem i SD för några år sedan. I grunden är jag faktiskt mer liberal än socialkonservativ, även om jag inte har några som helst problem med socialkonservativa idéer. Jag är visserligen inte medlem längre i SD men det beror snarare på att jag är trött på politik rent allmänt, än att jag har "lämnat" partiet på grund av att jag är missnöjd. Men helt trött på politik är jag inte, jag debatterar gärna samhällsfrågor på twitter. Kan jag reta upp någon är det plus i kanten ;-) Dessutom umgås jag privat med en och annan Sverigedemokrat när lusten faller på, precis som jag umgås med kommunister, muslimer, judar och även resande.

Polisens register

Så kom den där artikeln i Dagens Nyheter som blev startskottet till att jag skriver det här inlägget. Ett register hade kommit i dagen som kartlägger romer. Jag är inte säker, men jag uppfattar att det handlar om svenska helylle resandes, eller romer om man så vill. Det var ca 4000 personer som fanns med i registret om jag inte missminner mig.

Jag blev inte förvånad. Alls. Hade jag arbetat som polis hade jag garanterat hjälpt till med kartläggningen. I mina ögon är det inte konstigare än att kartlägga människor som ingår eller har kopplingar till MC-gäng etc. Eftersom jag inte är polis kan jag inte i detalj svara på varför barn förekommer men jag har så pass bra förtroende för polisen att jag är tämligen säker på att det finns en legitim anledning. Jag kan tänka mig flera, t ex att om man letar efter en efterlyst person hos dennes släktingar (där oddsen närmast är hundraprocentiga att hitta rätt) kan det vara av stort värde att känna till var små barn kan tänkas befinna sig.

Om polisen i all hast stormar in i ett hus med småbarn blir ju rubrikerna istället att polisen är hänsynslös och inte har koll på vilka som finns var. Jag kan se flera scenarier framför mig och alla landar i att det fan inte kan vara lätt att arbeta som polis.

Twitterdiskussionen

Som på beställning börjar än den ena kändisen efter den andre att rasa i sociala medier. Nu ska det minsann diskuteras hur "utsatta" alla romer är, hur mycket man bryr sig och hur hemskt fel det är av polisen att kartlägga romer. Nu finns det förstås någonstans mellan 30 - 50 000 romer i Sverige, så om kartläggningen var grundad i etnicitet lär polisen ha gjort ett sällsynt dåligt jobb. Därför är jag också tämligen säker på att det handlar om de släkter / familjer som har kriminalitet som en livsstil.

Nåväl, godhetsapostlarna står i kö för att försvara alla romer de antagligen aldrig har träffat eller känner till. Någon enstaka med romsk bakgrund passar säkert på att poängtera sin stamtavla i jakt på ryggdunkningar och femton minuter i rampljuset.

Var fanns alla dessa goda antirasister, ja romers svurna beskyddare, under större delen av mitt bedrövliga liv? Ja, en fanns i elevrådet på högstadiet i varje fall. Några andra var tjejerna i klassen som sådär präktigt var anti-mobbning och antirasister på lärarens beställning.

Nu kanske jag är dömande, men det är i samma fack jag placerar tungviktare som Alexander Bengtsson. Han ser ut att vara allvarlig när han på twitter menar att jag är rasist eftersom jag har förståelse för polisens kartläggning. Bengtsson är en "konsekvent antirasist" som jobbar på stiftelsen Expo. Han är en av "ledarna" i att peka ut vilka som ska bära hundhuvudet för tillfället.

För Alexander Bengtsson finns det något att vinna på att vara sådär. Det är helt enkelt hans jobb att vara god och tala om vilka som ska rätta in sig i ledet. Precis på samma sätt som det fanns något att vinna för alla "antirasisterna" i skolan, det kunde vara en plats i elevrådet eller något annat eftersträvansvärt. Beteendet är från mitt perspektiv detsamma.

Twittersvansen och brännbollen

I den obligatoriska svansen hittade vi denna gången ett nytt namn, hon heter Anusche Noring och jag har ärligt talat inget aning om vem människan är, men hon fungerar bra som ett exempel på en sådan där individ som antagligen vill synas och få sin lilla stund i rampljuset som den "rätt-tyckare" hon är. Jag ser henne som en brännbollsspelare, låt mig förklara.

En tjej som heter Hanna Gadban retweetade ett twitterinlägg från mig. Jag utgår ifrån att Anusche har ett ont öga till Hanna, detta eftersom jag används som slagträ mot Hanna. Felgärningen består i att Hanna bevisligen känner mig, vilket direkt säger allt om Hanna - om man får tro Anusche och hennes tweets. 

Det är lite så twitter fungerar - som en skolgård. När diskussionerna går som varmast är det ungefär som brännbollen. Vissa är slagträn mot andra, den pestsmittade. Den rollen fick jag och jag bemästrar den fortfarande i allra högsta grad. Anusche känner sig säkert jätteduktig när hon stolt kan deklarera vilken usel människa Hanna bevisligen är, med mig som främsta vapen.

Frågan jag direkt ställer mig, om jag gick i samma klass som Anusche - hade hon också bett mig "flytta hem till Polen?". Frågar vi henne vet vi såklart vad svaret kommer bli. Dock är mitt förtroende ungefär noll för den typen av individer, så jag låter den frågan hänga kvar i huvudet. Att hon är en mobbare har jag dock redan förstått.

Och sen då?

Allt jag berättat om ovan är egentligen inget nytt. Det är såhär människor beter sig i Sverige. Det är en kultur där folk helt enkelt är livrädda för att på något sätt vara fel, utanför eller inte ingå i en gemenskap. Precis som i skolan är det viktigt att gadda ihop sig mot något för att understryka gemenskapen. Och det där "något" är inte sällan jag.

Dock, den här gången är jag inte ensam. Det finns fler lika värdelösa människor som mig. På ett politiskt plan hittar vi dem i SD. De som inte ska vara med och spela brännboll, de som inte har i klassen att göra. Och det är precis där jag vill vara.

När SD slår rekord i en opinionsmätning hämtar jag återigen mitt tredjepris i pingisturneringen. När SD dubblar sig i nästa val sitter jag än en gång på cykeln, på väg hem.

Jag vann.