Den afghanske flyktingen

Den nya skolan

Sommarlovet var slut efter nian. Något förvirrat letade jag efter aulan, jag hade aldrig varit här innan. Några månader tidigare fick jag en blankett hemskickad där man fyller i vilket gymnasieprogram man ville gå. Tre alternativ fick man välja. Eller rättare sagt, man skrev förstaval, andraval och tredjeval - utifall man av en händelse inte skulle komma in på den linjen man först hade tänkt sig.

Jag valde naturvetenskap. Det var inte helt självklart, egentligen hade jag ingen större koll på vad den linjen handlade om, men jag hade hört på omvägar att den var bra att gå om man inte visste vad man ville plugga till senare. Ja, det och att man fick läsa mycket matematik, fysik och så vidare. Det var alltid roliga ämnen.

Rektorn började ropa upp namn samt vilken klass respektive elev skulle infinna sig i. Ur ett klassperspektiv var rangordningen tydlig. Invandrarna hamnade i det såkallade "Individuella programmet" tillsammans med en och annan som totalt kört i diket med skolgången.

Nästa steg i hierarkin var "Barn och Fritid". Det var bara något bättre än "individuella programmet". Här hittade vi de skoltrötta. Linjen kom att kallas för "klipp och klistra"-linjen.

Sen hade vi industriprogrammet också. Här gick de som snusade general lös och var klädda i urtvättade t-shirts med volvotryck på magen och två svenska flaggor i kors. De sågs väl på ett ungefär i samma nivå med Barn & Fritid gissar jag. Dock hade dessa större utsikter att få jobb efter gymnasiet.

Och så har vi den bredaste linjen. Samhällsprogrammet. Jag vet inte om det går att etikettera det rakt av, eleverna där var inte en speciellt homogen grupp. Dock är det här vi hittar de flesta framtida proffstyckare, socialtanter, genusvetare och andra karaktärer med det gemensamma att de vill tänka åt alla. Ty så är vårt samhälle skapat att staten har sista ordet, oavsett om det är föräldrapenningen som ska kvoteras eller om man ska bedöma huruvida mjölken blivit sur.

Handen på hjärtat, inte fan dricker du mjölk som gick ut för två dagar sen? Tryckta siffror på en bit kartong inger större förtroende än din egen näsa. Det är så vi är fostrade.

Det är alltså människorna i samhällsprogrammet som kom att bli de framtida hjärnorna att styra samhället rätt och riktigt.

- "Chang Frick, Naturvetenskap". Mitt namn ropades upp av rektorn, några suckade och en tjej protesterade lite lågmält med en svordom. Om det som följde mig under grundskolan var "Ska inte du flytta hem till Polen snart?" kom gymnasietiden istället att kokas ner till "Ska inte du byta linje snart?".

Halva klassen var nördar och andra halvan var en salig blandning av människor med olika mål i livet. Några dagar innan studenten frågade läraren oss vad vi hade för mål med framtiden. En kille i klassen svarade ärligt och rättframt att hans dröm var att köra truck.

Naturvetare sågs på ungefär samma nivå som samhällsvetare, möjligen att det betraktades som "smartare" än samhällsprogrammet, men överlag ur ett klassperspektiv kan vi i detta hänseende placera det på ungefär samma nivå.

Kanoten som blev en ubåt

Kamratanda är viktigt när en ny klass sys ihop. Vad jag vill minnas var det i början på första året i gymnasiet som vi skulle ut på utflykt i naturen, detta genom en kanotfärd i en å långt ut åt helvete för att sedan sova i tält. Vi delades in två och två i kanoterna och sen började färden nedströms.

I den nya klassen fanns en extra fin och ordentlig tjej, hon var nämligen medlem i SSU. Innan gymnasietiden hade vi gått i parallelklass. Det ska kanske poängteras att samtliga i den nya klassen kände varandra sedan högstadiet, enda skillnaden var att nu var vi indelade mer ur ett strikt "klassperspektiv" om man så vill. Ja, de flesta av oss iallafall.

Ty här fanns ett problem. Eller rättare sagt två, egentligen tre. I den nya naturvetarklassen fanns tre killar som egentligen inte skulle vara där. En var hockeyspelare och känd som byns värsta alkis. Några av hans färdigheter bestod i att trycka närmare en halv dosa lössnus i käften, halsa en kvarting utan att röra en min samt slåss med allt och alla. Det enda som skiljer honom från John Belushis karaktär i filmen deltagänget torde vara att klassens alkis på något oförklarligt sätt alltid lyckades få bra betyg.

Det andre problemet var av än värre karaktär. Det hade kommit en ny kille till klassen, lite som en blixt från klar himmel. Han var från Afghanistan och i sammanhanget lika främmande som Jimmie Åkesson på nobelfesten. Någon svenska kunde han inte, däremot pratade han bra engelska.

Kanoten ställde sig på tvärs i ett ställe av ån där det forsade som jävligast, ganska perfekt fastkilad mellan två stenar. Det tog någon sekund för kanoten att slå över till ubåtsläge. Där satt vi, mitt i forsen med vatten upp till bröstet, armarna sträckta uppåt där vi höll varsin väska. Rädda det som räddas kan från att bli genomsurt, typ.

Det krävdes nog en tio man för att bända loss kanoten där den var fastkilad mellan stenarna. Nåväl, framåt eftermiddagen var vi framme där vi skulle slå läger för natten.

Andraplatsen

Tjejer, speciellt i gymnasieålder, är en sorts bekräftelsemaskiner. Ytan utåt är jättenoga, konkurrensen inom gruppen är stenhård. När en kille klär upp sig inför fredagskvällens övningar på krogen, gör han det för att se bra ut inför det motsatta könet. Tjejen däremot, hon gör det för att vara snyggare än sina väninnor. Det kanske har en evolutionär förklaring, fan vet jag, men att vara tjej är inte helt okomplicerat.

När tjejer i grupp umgås är det viktigt att prata skit om den som inte är närvarande. Skulle en av brudarna i sällskapet gå ifrån en stund för de obligatoriska toalettbesöken, gissa vem skitsnacket går om då? Denna tendens hittar vi såklart även hos många killar, men de som behärskar denna gruppdynamik bäst är ändå damerna.

Så var det dags att slå upp tälten och klassens inre hierarki manifesterades prydligt genom vilka som skulle dela tält med varandra. Denna gången var märkligt nog inte jag längst ner i den intersektionalistiska rangordningen. Ensam i sitt tält blev istället den Afghanske killen.

Var jag egentligen skulle sova minns jag inte, men för en stund fann jag mig i en ny situation. Jag var inte på långa vägar den mest oönskade. Även om jag inte ingick i gruppen med dom andra var det än dock inte jag som kom att bli markören för vem som ej passade in. Det kändes bra på ett sätt samtidigt som ett dåligt samvete gnavde inom mig. Jag var på andraplatsen, sett från botten.

I tjejernas tält, där även den gode SSUaren höll hus, hördes både fnitter och viskningar. Vem de tisslade  om vet du redan.

I socialistens värld

Socialisten bryr sig om alla. Det är viktigt att bry sig. Annars är man en självisk borgarbracka som sparkar på de som ligger och sådan vill man inte vara, eller hur? Eftersom borgarna och liberalerna av gammal hävd gör allt för att sko sig på arbetarklassen, krävs det av socialisterna att de organiserar sig emot förtrycket. Det är fackföreningar, ABF-kurser och inte minst SSU.

För att styra ett samhälle krävs system. Den utslagne ska kunna vända sig till ett socialkontor med färdiga program och åtgärder där de utbildade samhällsvetarna med kirurgisk precision tar hand om den stackars saten så att denne med tiden blir en hel människa igen. Det är så vår svenska modell fungerar, iallafall på pappret.

Eftersom ett samhälle är komplext räcker det inte bara med system. Människor måste tillhöra någonting, gärna ett yrke, ett fackförbund eller klasstillhörighet. Det är viktigt med identiteter. Hur skulle det se ut i en affär om varorna inte hade streck-koder eller prislappar? Det hade blivit kaos, eller hur? Att bara vara svensk räcker inte på långa vägar.

Om en människa bryter mot de regler och system som samhället (läs: socialisterna) har skapat uppstår problem. Rätt vara är inte längre på rätt plats i vår rättvisemärkta affär. Här fanns ett problem med killen från Afghanistan.

Om min närvaro i klassen var ett irritationsmoment, vilket ofta antyddes med frågan "Ska inte du byta linje snart?" kan jag lova att en smärre kris uppstod i SSUarens huvud när en nyss kommen invandrare från ett sketet u-land som Afghanistan landade i hennes klass. Sådana som han ska gå på individuella programmet, hur ska vi annars kunna "ta hand om honom"?

Att tänka högt

Att ställa till med jävelskap är mitt signum. Det kanske till och med sitter i mina gener om man får tro vad en del säger. Somliga saker säger man inte och somliga saker gör man bara inte. Som att frivilligt dela tält med den nya killen från Afghanistan.

Han log och var lyrisk. Hela den värld av funderingar som jag bekymrat mig med fanns inte i hans närhet. Allt var nytt för honom. Sverige, kanotfärden, människorna och myrorna som byggde lustiga myrstackar. Lyckligt ovetandes om alla de sociala koder han bröt mot med sin blotta existens, där och då, berättade han om sitt hemland, resan hit och sina visioner för framtiden.

Jag kom att känna mig urbota dum. En stund tidigare hade jag funderat på om det var värt att betala det sociala pris det ändå var att ta de där stegen och dela tält med Afghanen. Det visade sig ganska snabbt att här fanns en kille som visste mycket mer om världen än alla vi andra i klassen tillsammans. Men hur skulle de andra kunna upptäcka det när ingen pratade med honom?

-"Jag fattar inte hur sådana som Chang och [alkisens namn] kan gå i vår klass". Afghanens tält låg pinsamt nära det tält där SSUaren höll till. Som jag tidigare berättat var det svårt för henne att få ordning på varorna i affären.

-"Ja, det är väl ett jävla mysterium va?" svarade jag inifrån mitt tält med en lätt agressiv ton. Det blev knäpp tyst. I några sekunder. Sen började en strid ström av viskningar, tissel och tassel inifrån tältet. Det närapå överröstade ljudet från ån en bit bort.

Och sen då?

Gymnasietiden kom att fortlöpa som väntat. Någorlunda iallafall. Alkisen och jag slogs mer än gärna på mattelektionerna och vid något tillfälle hände det även att jag brottades med läraren. Men det är en annan historia. Det ska poängteras att den gubbfan var en av de bästa lärarna man kunnat önskat sig.

När vi gick i tredje ring var det inte lönt att fråga längre när jag skulle byta linje, de insåg att jag skulle löpa linan ut. Hela våren inför studenten hade jag gett fan i att klippa mig, håret började se förjävligt ut. Till slut var hela klassen på mig om att jag måste fixa frissan inför studenten. Det gjorde jag också. På studentkortet finns en grabb med permanentat svart krulligt "magnus uggla" hår. Än en gång hade jag förstört den sociala ordningen.

Efter studenten gjorde jag lumpen sen började jag läsa maskinteknik på högskola. På omvägar fick jag höra att den slagsmålsglade alkisen börjat studera konfliktlösning på ett universitet någonstans.

Det är inte helt enkelt att hänga med i det naturvetenskapliga programmet, speciellt inte när man inte förstår språket. Afghanen fick till slut byta linje och klassen blev en anings bättre ur en socialists ögon.

Hon vann.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight