Eliten på Publicistklubben

Klassresan i kulturhuset

Halvstressad, trött och med lågt blodsocker genar jag förbi hemlösa och drogpåverkade uteliggare på Sergels torg. Det är mörkt ute. Jag kliver in i det mäktiga kulturhuset. Det är många rulltrappor och våningsplan innan man når upp till högsta våningen. Framför mig stod för övrigt Jan Helin som några timmar tidigare pratat om mig i sin gemensamma podcast med herr Mattsson på Expressen. Det är alltså inte för vem som helst, där uppe.

Du förstår säkert att jag inte var inbjuden. Jag tänkte att om jag står tyst, en bit bak, kan man säkert lyssna utan att någon klagar. Det var PK-debatt och nej, PK i det här fallet betyder ej "politiskt korrekt" även om man kan förledas att tro det - det betyder "Publicistklubben".

Innan debatten drog igång delades ett Dawit Isaak-pris ut till en ung tjej som heter Vanessa Berhe. Hon har engagerat sig för den fängslade journalisten och fotografen Seyoum Tsehaye. Hon fick applåder efter att ha berättat om sitt engagemang varpå sedan glättade flyers delades ut runt borden, där man kunde läsa mer om hennes initiativ samt med en adress till hennes hemsida.

Vanessa hade lyckats med det som många andra drömmer om, att bli inbjuden till högsta våningen i Kulturhuset och få prata inför vår samhällselit.

Debatten om debatten

Jag frågade Jan Helin vad som gällde, fick man lov att sätta sig på ledig plats vid något av borden även om man ej är medlem eller inbjuden? Han trodde det inte skulle vara några problem, varför jag efter en stund fann mig själv sittandes längst fram, nära scenen. Vem kunde tro det?

Det diskuterades brett om opinionsbildning på nyhetssidor och på vilka platser i en tidning som tyckandet kan flikas in. Efter ett tag blev det mer känslosamt och ingen i panelen eller publiken kunde låta bli att diskutera Sverigedemokraterna.

Ty häri fanns ett bekymmer för flera individer i vår journalistiska elit. En av de sakerna som störde var att SVT är tvungna att förhålla sig likadant mot alla. Det är farligt, varnade någon. Vi måste markera mot det som inte är okej, menade en annan och fick medhåll runt flera bord. De andra satt tysta.

Det var tydligt att Sverigedemokraterna är motpolen till de människor som samlas där uppe, på högsta våningen i Kulturhuset.

Mona Sahlin och Jimmie Åkesson

En av paneldeltagarna var Mona Sahlin. Det mest fascinerande i mina ögon var att hon deltog i den publicistiska debatten precis som vilken journalist eller chefredaktör som helst. I mina ögon såg jag inget som riktigt avgränsade henne som politiker även om någon vid något tillfälle lite försiktigt ville påpeka detta.

Jag satt där och dagdrömde. Tänk om Jimmie Åkesson stått där uppe, på scenen, och fått medhåll och instämmande nickningar i publiken när han i långa ordalag gett sina synpunkter på hur granskningen av Socialdemokraterna bäst bör ske.

- "Även NSDAP i Tyskland var ett arbetarparti", glöm inte detta hade Åkesson varnat och fortsatt, - "Vi måste kalla dem för vad de i grunden är. Totalitära".

Efter debatten hade Åkesson satt sig ner vid ett av borden och minglat runt med vår elit av samhällsgranskare och gärna fortsatt prata om hur man bäst bekämpar det där lilla partiet som inte vill sluta växa.

Valrörelsen 2014

Tillbaka till verkligheten. Det surrades runt borden. Den gemensamma nämnaren var vår stundande valrörelse och en nervositet gjorde sig påmind bland människorna i lokalen. Sverigedemokraterna växer och det tycks inte gå att stoppa. Som om de kände ett flås i nacken, som att de där människorna längst ner på Sergels torg börjat röra på sig, in genom entrén, upp för de långa rulltrapporna på väg till högsta våningen. Till deras uppdukade bord, där de äter gott innan kvällens debatt och samtal börjar.

De känner sig hotade. Av människor som mig. Jag satt tyst och lyssnade, smuttandes på en kopp kaffe. Att jag överhuvudtaget var där bekräftar på sätt och vis det hot de upplever.

Vägen ner är lång

Så var det till slut dags att avrunda kvällen. Människor minglade runt, tisslade och tasslade. Några drack skyndsamt upp vin och kaffe ur glas och muggar för att sedan ta på sig ytterkläder och bege sig vidare. De var fokuserade på att prata med varandra, människor de redan känner. På så sätt kunde jag stå mitt ibland dem utan att någon kom fram till mig och frågade vem jag var. Det var som om jag inte fanns där.

Till slut var jag tvungen att ta på mig ryggsäcken, knäppa jackan och bege mig ner för rulltrapporna. Vägen ner är lång från högsta våningen på Kulturhuset. De flesta hade redan lämnat lokalen.

Personalen plockade undan tallrikar, bestick, glas och kaffekoppar. Det enda som efteråt skvallrade om vilka som nyligen suttit där uppe på högsta våningen var alla de flyers som Vanessa Berhe tidigare delat ut.

De låg kvar på borden.